Livet är en stor bergochdalbana, för vissa är det mer backar, för andra kan den vara mer rak. Men, det alla har gemensamt är bergochdalbanan, oavsett kurvorna i den.

Lyckan är uppåt, som att vara en marionettdocka, bli uppdragen. Det känns som att fötterna lämnar jorden ibland, som att sväva bland molnen. Lyckan är oftast svår att beskriva, men ett enkelt ord som går att beskriva med är ”underbar”. Lyckan kan komma från olika källor, den vanligaste källan är nog andra människor. Saker en annan människa gör för oss, små som stora.  Ljud som kommer ut mellan en annan människas läppar, som bildar ord, ord som får oss att känna känslor, känslor som får oss att känna sig varm inombords. Svävandes uppe bland molnen finns inga problem, allt är ljust och underbart.

 Sorgen är nedåt, som ett oändligt svart hål. Som att marken marken under fötterna försvinner och fallet inte får ett slut. Det är tungt, en tung tyngd som ligger på bröstet, axlarna, i magen. Allt blir mörkt. Det svider i ögonen, tårar tränger sig fram. Det blir svårt att andas. Allt blir en röra. Ingenting känns bra längre, att bara försvinna vore det bästa. Varför blev det såhär? Alla tankar snurrar runt i huvudet samtidigt, det är krig därinne. Sorgen kan komma från olika källor, den vanligaste källan är nog andra människor. Saker en annan människa gör mot oss, små som stora. Ljud som kommer ut mellan en annan människas läppar, som bildar ord, ord som får oss att känna känslor, känslor som får oss att känna sig tung inombords. Den tunga smärtan gnager sönder oss inifrån, den gör kriget i huvudet ännu värre. Hur ska kriget sluta?