För några dagar sedan var det internationella kvinnodagen, dessvärre låg jag utslagen i soffan istället för att ta mig i kragen och organisera mig. Fy vad dålig jag är tänkte jag för mig själv. Men, då slog det mig, åttonde mars är en vardaglig kamp, inte bra en gång om året. Kampen om jämställdhet löses inte på en dag, då skulle det redan vara löst. Självklart ser jag inte åttonde mars som en onödig dag, utan det är den bästa dagen på året. Men, det märks tydligt hur många som egentligen inte bryr sig (icke-kvinnor), som skriver ”Grattis på kvinnodagen!” för att sedan kalla en kvinna något olämpligt eller utföra våld. 

Detta fick mig även att tänka på de som kallar sig feminister men inte står för vad feminismen faktiskt innebär, att det inkluderar alla kvinnor - icke-vita, trans, religösa m.m. Att endast bry sig om vita kvinnors problem innebär så kallad ”white feminism”, vilket inte är feminism då det endast gynnar vita privilegierade kvinnor. Även ”pappa-feminister”, män blir pappa till flickor och inser alla hemskheter flickor utsätts för, men skiter i allt annat.

 Ett ännu goare koncept är fast fashion företag, speciellt ett svenskt, som promotar feminism, body positivity m.m, men som saknar storlekar större än Large (nyligen tydligen lagt till XL på ovandelar men fortfarande endast upp till 32 i jeans). Inte nog med detta, utan marknadsför samt skapar kläder även med feministiska budskap, varför är det så fel då? Jo, det är ett fast fashion företag. Ett fast fashion företag betalar ut minilöner till kvinnor som sliter för att få nästintill ingenting tillbaka. ”Feminism” på andra kvinnors bekostnad är det.

Jag anser mig inte som en ”perfekt feminist”, men vem är perfekt i denna värld? På tal om det, vem är ”den perfekta feministen”? Det kokar inom mig när jag läser, hör och ser kvinnor som kallar sig feminister kasta skit på feminister med sillisar, fillers eller som har en rik fästman. Ja, hade det inte varit pga patriarkatet hade nog varken smink, olika implantat i kroppsdelar eller huskvinnan funnits. Det blir även motsägelsefullt att trycka ned dessa kvinnor då det studsar tillbaka till kvinnohat, att kvinnor som valt att ändra sitt utseende, leva med en rik fästman, eller vara huskvinna skulle vara ”sämre”. 

 Den framgångsrika kvinnan, är hon den ”perfekta feministen”? Hon som kämpat och slitit som ett djur, betydligt mer än sina manliga kollegor. Som genom det fortfarande hållit fasaden stark med ett leende, för hon vet hur hon behandlas annorlunda. När hon lyckas får en klapp på axeln från männen omkring henne. Det är kvinnokraft att hon blev framgångsrik, jovisst är det så, det är tufft. Däremot betyder det inte att en kvinnan som inte väljer, eller misslyckas att starta företag etc inte är mindre värd och mindre framgångsrik. Den ”framgångsrika kvinnan” skapar ännu mer krav på kvinnor, hur vi ska vara och vad vi ska göra med våra liv. Att vi måste ha stora siffror på bankkontot och dyra märkesväskor på armen för att ha ”lyckats”. Detta ska vi göra samtidigt som vi ska ha ett barn på det, gärna flera. Och är vi ifrån barnen bara en kort stund är vi ”dåliga mammor”, men om pappa är frånvarande är det ingen som lyfter ett finger. Däremot om pappa spenderar någon timme med barnet/barnen är han årets pappa, när det är egentligen är en självklarhet att spendera tid med sina egna barn. 

 Är den ”perfekta feministen” hon som aldrig sminkar sig, aldrig rört sin kroppsbehåring, aldrig hatat på en annan kvinna, rakat av håret och är lesbisk? Jag säger som innan, vem är perfekt i denna värld? Det blir som sagt motsägelsefullt att trycka ned andra kvinnor som kallar sig feminister baserat på utseende, arbete eller partner.

Låt oss, låt oss vara, snälla. Sluta säga till oss vad vi ska göra med våra kroppar och liv. Låt oss leva. 

Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder, ändå är det stora brister i vårat system, för stora brister som lämnar människor i kläm. Mycket har hänt och mycket händer runt om i världen som gör att det går framåt, men det är inte tillräckligt. Alla kvinnor har utsatts eller kommer utsättas för sexuella trakasserier någon gång i sitt liv. När jag pratar med mina tjejkompisar har vissa redan förberett sig i sitt huvud hur de ska agera om de någon gång skulle bli överfallna, alltid redo. Ingen människa vill vara redo att kämpa för sitt liv, för att någon bestämmer sig att ta ge sig på en annan människa mot dennes vilja. Ingen tar självförsvarskurser för att det är ”kul”. Ingen tycker det är trevligt att spänt vänta på ett meddelande ”hemma nu” från sin tjejkompis, eller att gå med huvudet över axeln hela vägen hem, eller vara rädd för att ta taxi hem ensam. 

Jag kom in i en diskussion om vad man som kvinna skulle göra om män försvann från jorden 24 timmar. Den vanligaste responsen var att ta kvällspromenader, vara ute sent och allmänt inte behöva oroa sig. Det stämmer in hos så många kvinnor, att inte våga vara ute sent. 

Jag minns första gången jag blev förföljd i mörkret, då var jag mellan 10-12år och nära hemifrån, bara några minuter och klockan var kanske runt 18 på vintern. Jag går på trottoaren och en bil kör långsamt bredvid, men den kör inte av eller vidare, utan bredvid mig hela tiden. Jag visste att det fanns ”fula gubbar” ute i världen, så jag sprang in bland några hus och gömde mig ett tag tills jag vågade ta en omväg hem. 

Vad jag inte visste, var att det även fanns ”fula” killar ute i världen. I gymnasiet fick jag veta att en kille jag var bekant med förgripit sig på en tjej, och sen en till, och en till. Det handlade inte längre om ”fula gubbar”, utan killar runt omkring oss. Även ”bra” killar och killar som kallade sig feminister visade sig vara förövare. Alla känner en förövare vare sig du vet om det eller inte.

Det tar inte slut här, jag skulle kunna skriva för evigt. Men min poäng är, att kampen är en vardagskamp, att feminism innebär alla kvinnor och att ingen är den ”perfekta feministen”. Personligen backar jag alla kvinnor och håller er om ryggen, jag dör för er, för oss.