Det brister, det håller inte längre. Ångesten äter upp en inifrån, måste flyga upp ur sängen för att kräkas. Skakar och andas snabbt, innan avfärd till nästa arbetspass. I spegeln är någon annan, det är inte jag. Äter yoghurt, det går fort. Hinner inte äta på lunchrasten, äter yoghurt hemma. Allt gör ont, det gör ont i huvudet, det gör ont i bröstet, det gör ont i magen. Det tar två timmar att lämna sängen. Huvudet snurrar som ett hamsterhjul, jag kan inte koncentrera mig på arbetet, blir vimsig. Ingen visar uppskattning. Det är ensamt. Jag går hem, inget speciellt har hänt, men tårarna tränger ändå fram. Jag faller, ned i ett mörkt hål. Jag orkar inte längre, jag säger upp mig igen. Det har gnagt hela hösten, men nu har det gnagt sönder och brustit. 

Det är andra gången inom ett år, som jag sliter ut mig. Jag ser mig i spegeln, det ser ut som jag inte sovit på en vecka, stress-utslag i ansiktet. Det är dags att vända bladet, ta tillbaka livet och skapa ett nytt kapitel. Jag ska ta en pause ett tag, vila, reparera och ta hand mig själv. Jag ska börja laga mat igen, träna, umgås. I januari ska jag börja plugga heltid, och fokusera på det. Allt kommer bli bra, tillslut.